Att vara ett konstverk.

Publicerad 12.03.2016 kl. 13:19

Förra inlägget handlade om att mest vara bakom kameran.
Till de bästa gånger jag varit framför kameran kan lätt räknas samarbetet med Hobbyfotografen, Christoffer Relander!

Att jobba med honom är mycket trevligt, och en sak jag tror vi har gemensamt är envisheten i att få snäppt "THE" shot!
Minns en några timmars shoot på stranden, vintertid, isande kall blåst - men resultatet blev mycket, mycket bra!
Christoffer relander winterFrån Christoffers FB - kolla in! Det var kallt väder men resultatet värmde!

Att modella är kul när fotografen kan sin sak och är respektfull, och att se sig själv på bild är ju som att bekanta sig med sig själv från ett helt annat perspektiv.

Christoffers konst uppskattar jag verkligen, han tolkar människor, situationer och natur på ett sätt som känns tidlös och fylligt estetiskt

En av mina favoritbilder ur Continuum Plateau-Life as heritage in the Miranda Plateau.


Så klart känns det ju lite lustigt att veta att bilder man är porträtterad på finns runtom världen hängandes på väggar i hem och gallerier!

Jag har diggat kommunikationen då vi haft shoots, det att man fått respons, och också påverka slutresultatet med tankar om poséer, klädsel och andra yttre attribut. Att meditera inna nlugnade sådär passligt så man inte var hel-hipsig och kunde mer bara gå in i flödet av fotandet!

Några av Relanders verk utställda på Osnova gallery, Moscow Photo Salon, bild från Christoffers fb. Verket "Perfume" med min semi-profil från 2013 till vänster och en bild från Oil Exposures-Experimental Landscapes till höger.

Första shootten med Christoffer - way back, 2012 tror jag det var! Den här bilden har varit uppe på Oprahs blogg och dessutom figurerat på New Scientist framsida!

Passar lika bra i färg som i svartvit. Mjukheten. Mjukheten. Denna bild kom ur en somrig testshoot i mina hemskogar!


butterfly Christoffer RelanderTriple exposure "Butterfly", alltså tre olika exponeringar. Även detta en envis shoot, som tog en god stund!


Varför jag nu blev och tänka på detta?
Det var för att Christoffer hittade en bild dold i sina arkiv från 2013 där jag figurerar, en testshoot, som överraskade också mig med sin estetik när jag nu fick se den igen!

Den här bilden inspirerade detta inlägg.


Så jag tittade in på hans HEMSIDA och återupptäckte alla underbara bilder från våra shoots. Detta är lite historia bakom de bilder, om mina tankar FRAMFÖR kameran, och upplevelsen som modell, och tankar om allt sådant här.

Som liten, läste jag mycket Asterix-serieböcker, och var överförtjust i Kleopatra-karaktären. Barnasinnet drömde om att en gång ha en dyrkad näs-profil såsom hon, och jag avundades vänner med stora näsor. Sedan kom ju tonår, och världens tyngder av utseendepress och nojjor - hur media framför människor, särskilt kvinnor, påverkar mycket djupare än det ens talas om. Bilderna kommer rakt in i vår hjärn-bildbank via såkallade reptilhjärnan och påverkar därför så starkt vad vi ser som normalt. Reptilhjärnan kan inte avläsa vad som är fejk. Frontal Cortex, den filtrerar sk.intellektuellt informationen men hinner inte pitcha sin del innan reptilen redan slukat informationen och inkorporerat den. Sådär kort och lätt förklarat.

Att stå modell KAN därför hela många av de inre inlärda processerna. Fixa den brutna koden. Christoffers sätt att porträttera på detta sätt, som ett konstverk - fokuserar mer på bildens saga i mitt tycke, och ger därför i alla fall mig mycket mer än vilka som helst "nudeshoots" och make-overs, som ändå editeras för att passa mer in i det vi lärts, och som media anser "vackert".

Det här liksom fokuserar på mer än att vara "vacker".
Det visar hur man med bild och sitt utseende kan BERÄTTA något, använda estetik istället för normativ "vackerhet".
Ger ett innehåll som fylls av annat än egenvärdes-"vackerhet". Med den unika människan och upplevelsen, istället för en människa gjord för att vara en projiceringsduk utan egen karaktär.


Selfies och fotande av sig själv kan bra användas som ett verktyg i själv-acceptansprocessen, och kan också gå snett. Man kan fastna i att tro att det då inte alls blir bra och man inte duger utan make-up eller med rynkor/nippor/sin näsform, fastna i den norm-filtrerade illusions-bilden man skapat av sig. Det är lätt fastna i att sudda till lite ojämnheter i huden och radera vad man lärts att är operfektioner.

HÄR i sitt inlägg på bloggen visar Christoffer hur han testade retoucha hårdare en av bilderna jag poserade för, med både "före" och "efter" bilder. Jag tycker om det faktum att han låter naturliga hudstrukturer vara kvar, födelsemärken, fräknar, de små detaljerna och berättelsen om just denna karaktär!


Sagan. En av de saker jag verkligen uppskattar är sagorna fotona berättar, som blir en helhet innanför var och ens eget huvud. Estetiskt utan att överligt hypersexualisera eller hård-editera.
De låter ens egen fantasi fylla i, måla och tolka.

Berätta dessa sagor för sinnena med olika ålders och formers, och egna och individuella människor.

Att kunna bidra till att berätta sagor som utvecklar världen via konst är glädjande, och att fundera på HUR jag vill göra det är ganska viktigt för mig. Att fundera på de egna motiven att vilja publicera något, hur och varför man vill påverka (fastän det bara skulle gälla närmaste lilla omvärlden på insta eller fb). För vi påverkar varandra.

Christoffers "We Are Nature" bildserier tycker jag berättar vackert om vår symbios med naturen - strukturer i hud, bark, löv, blodådrår - men också genom just det - hur linkade till varandra vi är.

Att vi påverkar varandra med små solglimtar av "likes" på facebook, eller kommentarer i bloggfält. Leenden på stan. Ett nickande till "hej" i trappuppgången. Vi bejakar eller nekar, applåderar eller bekräftar varandra. Och det vi bekräftar i varandra blir och gro som små frön och blommar en dag upp.

Så jag funderar ofta på vad jag vill bekräfta i MIN omvärld, och få att växa starkare där. Att jobba med dessa bilder har för mig varit bekräftande både personligt, men också med ett motiv av att kunna bekräfta konst som bejakar mänsklig natur och större diversitet i vår universiella bildvärld. Toffes handslag och konstnärliga uttryck har kännts bra att få bidra till.

Med det jag har som utseende. Icke-Kleopatranäsa, små rynkor och hudporer, och inre själaliv i blicken.
Det jag bär som saga som inte kan skrivas ner

men som kan ses.

Och som berättas av en fotograf som ser den från sin vinkel och fångar den på sitt unika, estetiska sätt.

Och får också mig att se på mig själv från annan vinkel. konstverk, men inte objekt - utan en saga.


"The Pianist" heter den här, och när man själv är pianist känns det nog ibland som att händerna är rakt kopplade till huvud och öron. En solig dag, bakom Krono i Ekenäs fotade Christoffer denna.



 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:

dizi di2i digging it blue dress poet artist yellow boots


Grafik, illustration, design / Musik, rap, hip hop, kompositör / Estradpoet, ordkonstnär, dyslektiker / Konstnär, kreativitet, blandras i kultur


LINK; där hittar du allt möjligt från musik till poesi, grafik och evenemang jag hållit på med under mina år.


LINK; min artistsida på Fb

På Instagram: di2i


---


dizifinlandÄTÄTÄTgmail.com

En människa som upptäcker livet på smala, vindiga stigar

---

Raaseposse projektet jag producerat, ladda och lyssna!
 


---

BLOGS

Anne Hietanen
Anna Lindholm
Angelina Davini - En Frisörs Blogg
Biffen!
Emmelemzie
Fager Dam
Grön i Åbo
Hipsu
Karin
Linn Jung
Mmalins
Nanó
Nickby Rapporterar
Oscar Lehtinen
Diktpool
Sandra Vaihela
Satu
Smilla
Peppe
Pimples
Red
Tommix!
Tubbs
Vonne

---

FOTO & KONST

Estradpoesi FI - ORDKONST och poesi

Gasarvid ​ - konst
Haliz - foto
Hobbyfotografen​ - foto
Laura Mendelin​ - foto
MINIMAL Street Art
NIMI​ - konst
Tee​ - foto

---

MUSIK

Qruu's blogg och hemsida

music - iD (iLL Division) min & brors musik
music - diZi's myspace

---